Undrens tid är inte förbi!

Ibland blir jag så förvånad.
Idag ska vi lyckas träffa ett par vänner med tillhörande kids. Väldigt aktiva kids vilket gör att mina kommer att vara mkt trötta i kväll. Bra! Då somnar de säkert i lagom tid. Det dåliga är att de kommer att vara övertrötta innan de landar i sängen vilket innebär att jag tvingas vara rolig och lagom pedagogisk för att få dem till sängen med tillhörande rutiner.
Men vi har av olika anledningar inte träffat dessa vänner på väldigt länge så det är ändå ok.

Just nu tycker Evelina att det är en bra idé att banka sin Barbiedocka i bordet med anledningen: "Hon ska få lite ont i huvudet, för det fick jag när jag trillade in i bordet"
Okej... det känns ju rimligt.

Sen lider jag av en stor besvikelse. En oerhört stor besvikelse. Hela gårdagen var jag så sugen på hembakad kola. När kl var 19 föll jag för suget och gjorde 80st. En timme senare skulle jag sätta fart occh äta. Ja just det...
Pappersformar var ingen höjdare, det gick inte att få loss dem. Hur jag än pillade, bönade och bad så var det omöjligt. Vilket antiklimax! Men men... en sväng i micron borde göra att de går att skrapa upp med sked tror jag. Ska testa ikväll när kidsen sover så de inte vaknar av mitt utbrott när jag inser att det var en dålig idé.

På fredag ska den lille killen som lämnade jordelivet för tidigt begravas. Jag kan inte föreställa mig hur man känner inför att begrava sitt barn. Sorg, saknad och en sönderslitande känsla är det närmaste jag kan förstå. Sen vill jag inte förstå det. Jag är faktiskt glad att jag inte kan sätta mig in i den sitsen, för det hade ju inneburit att jag hade förlorat ett barn. Varje dag är jag tacksam över att mina barn är (relativt) friska occh välmående. Jag blir bara så ledsen på mig själv att det ska till en tragedi för att jag ska uppskatta vardagliga saker.
Hur är det med er? Uppskattar ni vardagen eller behöver ni liksom jag en uppväckning för att inse hur bra man har det trots allt?