Tänk på tiden för f*n!

Ja just det... tid!
Har ni reflekterat över hur föränderlig ens tid är? För det är den.

Innan vi fick barn hade jag aldrig tid över. Sen kom det ett barn och den tiden jag inte hade fanns ju eftersom jag hann med samma saker som innan + ett barn. Men där var det stopp. Eller?
Sen kom barn nr 2 och det fanns ju fortfarande tid till alla saker och barnen.
Sen började jag jobba igen och ändå fanns det tid. Märkligt....
Då kan man konstatera att två barn, hus, heltidsjobb och två galna katter (som förvisso sköter sig själva väldigt mkt) innebar att all ens tid var slut. Det fanns liksom inte mer att ge.
Eller vänta nu?!
Frun i huset bestämde då att en galen hund skulle få plats i vårt liv också, och därmed ta ännu mer tid från den som kanske inte fanns. vad händer då? Häpp! Tiden finns!
Nåja, maken har fått lägga ner sin kvällsträning eftersom det inte alls går ihop med kidsens läggningar och promenerande av hund, så visst...lite uppoffringar blir det (sen att frun i huset läs: jag har fått offra ungefär 1½ timmes sömn per nattjobb räknas inte riktigt eftersom det var jag som ville ha hunden, och det var det!).

Innebär detta att vi är väldigt effektiva nuförtiden? Eller har vi resignerat på vissa områden som vi inte märker? Eller vad i hela friden gjorde jag med all tid innan jag fick barn?
Tid är märkligt, eller så är det bara prioriteringarna som har ändrats. Jag vet inte riktigt. Men det jag vet är att jag skulle behöva prioritera min trädgård lite, för den ser ut som kom-och-hjälp-mig-att-dö just nu. Men det ska nog ordna sig det också...

Bara för att göra saker mkt roligare på tidsapekten så har denna frun kommit på en lysande idé som ska genomföras inom sinom tid. Vi ska anmäla oss (mig) som fodervärd åt försvarets hundar.
Jodå, man får en valp vid 8 veckors ålder som man uppfostrar och sköter om tills den är ungefär 18 månader. Då genomgår den ett lämplighetstest för att se om den duger inom försvarsmakten. Gör den det så har man ju gjort ett jättebra jobb och då lämnar man ifrån sig hunden till dess hundförare (och sen gråter man ögonen ur sig och undrar hur j*vla dum man kan vara som går på en sådan sak att göra) eller så duger den inte och då får man köpa loss hunden.
Alla som känner mig vet ju vilken usel idé detta är egentligen, men vem tror att de kan stoppa mig?
När jag berättade det för maken så bara glodde han med stora ögon. Han insåg min idioti men var snäll nog att inte påpeka det.
Det är inte idag eller imorgon som detta sker eftersom jag först ska få ordning på Tila och få henne stabil och trygg, men kanske om ett år eller så?
Så från att vara en ensamstående galen kvinna kommer jag säkert att bli en gift, galen tvåbarnsmamma med två katter och många hundar.
Jag måste nog begränsa mig så småningom...men inte just nu. Men vi får se... jag får återkomma ifrågan. Kanske hittar jag lite vett och sans på vägen.
Men har jag inte hittat det på 34 år så är väl inte sannolikheten så stor att jag gör det inom ett år heller...