Minus en nagel.

När ens barn föds så räknar man ju så att de har 10 fingar och tår.
Det hade våra barn. De hade även 10 naglar på fingrarna.
Elliot har fortfarande 10 naglar på fingrarna men det har inte Evelina.

Igår mitt i matlagningen så vrålar Evelina så högt att jag funderade på om glasen sprack, vilket senare visade sig skulle vara ett mindre bekymmer.
Hon kommer utspringades i köket och det är blod på väääldigt många ställen.
Mamma J försöker lokalisera var blodet kommer ifrån men det är inte lätt för det är mkt blod och dottern skriker i högan sky så hon kan inte berätta. Mitt i allt vevande och viftande så ser jag något som viftar lite på efterkälken på vänsterhanden och där har vi problemet:
Hon har tappat hela sin tumnagel. Den sitter bara fast med en liten skinflik längst fram.
Mamma J drar bort nageln och sköljer hennes finger i vatten. Det kommer mkt blod.

Mitt i allt så inser Mamma J att detta är inte riktigt min melodi och känner hur det börjar susa i skallen. Jaha.... toppen! En sjuksköterska som inte klarar av en avsliten tumnagel.
Men det var bara att ta sig samman och hantera det hela.
Lite omplåstring och en massa tröst så ordnade det sig.

Sen berättar Elliot att det var han som klämde hennes finger i kistan.
Härligt med ärliga barn och nu vet vi ju hur det uppstod.

Så nu har Evelina ett stort snyggt plåster på tummen och drar stor vinning av det hela.
Får man inte som man vill så sträcker man fram tummen och snyftar lätt.
Tänk att en 2-åring redan kan spela ut sina kort så väl.

Älskade tös...med endast 9 naglar.
Framtiden får väl utvisa om det återuppstår en nagel eller om hon förevigt ska ha en hållhake på sin storebror.

Mamma J inser att hjärtstillestånd och diverse kroppsvätskor från okända inte är något problem, men lite blod och avsaknad av nagel gör att det susar i skallen.
Mkt opraktiskt när det gäller yrkesvalet, eller så väljer jag att kalla det för mammainstinkten, för den är ju faktiskt starkare än yrkesrollen.